Superzappare och Gigonomics
Svenska Dagbladet publicerade idag sin andra del i sin artikelserie om Superzappare, generationen av 80-talister som har många bollar i luften och för vilka gränsen mellan privatliv och jobb har upplösts. Jag har själv förlorat den gränsen för länge sedan och det är väl kanske därför jag gör vad jag gör.
Vi 80-talister zappar inte bara media, vi zappar också jobb. Många företag står idag inför stora generationsskiftesproblem när många anställda, födda 1945-55 och snart går i pension, och de nya de anställer bara stannar 3 år på jobbet.
En karriär gör man inte längre inom en organisation, det är något man gör som människa. I detta samhället regerar de sociala nätverken. Här spelar personliga relationer roll, inte organisationer eller varumärken.
Jaan Orvet (som vi besökte på 2009 års vinnarresa), talar i boken Noded om en ny typ av organisation, ett nätverk av individer där varje människa är sin egen och drivs av personliga mål istället för en de hos en organisation. Jag tror att detta fenomen kommer att bli vanligare och vanligare. Den digitala generationen kommer att multitaska jobb och projekt, precis som de gör med datorprogram. Tina Brown, chefredaktör på Vanity Fair har myntat ordet “gigonomics”:
“Det tar tio minuter för många att svara på vad man gör redan idag. Lite konsultande, lite copywriting, lite artikelskrivande, lite vanligt kontorsjobb. Man har inte jobb, man har gigs”
Jag känner igen mig. Själv är jag kanske en extremform av Superzappare (se Entreprenörskapsdamp). Jag har konstant mängder av projekt på gång och jag har sedan länge givit upp gränsen mellan jobb och privatliv. Allt jag gör, gör jag för att jag brinner för det. I vissa fall inser jag när jag ger mig in i ett projekt att jag inte kommer att tjäna pengar, men av mystiska sammanträffanden leder det ändå till nya inkomstkällor. Andra projekt lägger jag hundratals timmar i jakt på ett ständigt avlägset break-even.
Vissa tittar på mitt liv och konstaterar att jag jobbar hela tiden. Andra undrar om jag någonsin jobbar, jag springer ju bara runt och leker hela tiden.
Ibland kan det faktiskt vara mentalt fördelaktigt att själv kunna se på det man gör med båda dessa glasögon. Genom att se mitt arbete som något kul och lekfullt som jag själv valt, så presterar jag bättre och kan undvika att känna mig stressad och nedtyngd. Att nästa dag se på samma verksamhet som ett arbete och ett ansvar kan hjälpa mig att gå upp på morgonen, trots min extrema morgontrötthet. Att kalla en rolig kvällsaktivitet (som kvällens Stora Bloggprisgala) för jobb kan dessutom fungera som en perfekt ursäkt gentemot flickvän, vänner och andra, för att göra något som man bara tycker är kul.
Ikväll jobbar jag med att gå på fest.
MEH,
/ Gustaf
